Ja, som jag skrev i förra inlägget så har magen vuxit och det syns nu att jag är gravid. Magen spänner som tusan och det känns nästan svårt att andas. Nu är den väldigt påträngande och det är även svårt att ta på sig strumpor. Det har verkligen bara sagt ”Poff” och så har det kommit en liten bula. Som tur så har jag inte ökat i vikt någon annan stans – Peppar peppar... När man är gravid så börjar man googla och läser en massa om både det ena och det andra och bland annat om hur man påverkas av graviditeten både psykiskt och fysiskt. Många saker som jag läst trodde jag aldrig att jag själv skulle uppleva, men det är väldigt påfrestande att vara gravid. Känslan när magen växer och man lägger på sig 10kg extra är väldigt jobbig, både mentalt och kroppsligt. Som jag tidigare skrev så går man konstant runt med en känsla av att man är proppmätt och har ätit alldeles för mycket. Man går ju runt med massa extrakilon och det tar verkligen på kroppen.
Det jag upplever just nu som mest jobbigt psykiskt är alla kommentarer man får från folk utifrån: ”Oj, vad du har blivit stor”, ”Nu syns det VERKLIGEN att du är gravid” samt alla blickar och häpna miner till följd av att de går fram och klappar på min mage... HALLÅ???! Sedan NÄR blev det okej att klappa på mig? Och Varför tar ni på mig? Man kanske bör fråga först... Om det är barnet man vill känna så kan man väl fråga om det ens går att känna sparkar och om man får lov att känna? Nej, det är något som jag själv inte förstod innan, hur pass stötande det är för en gravid kvinna att folk håller på så runtom en. Vi VET att vi är gravida och att det syns, Ni behöver inte påpeka det. Tro mig, man känner sig redan som en flodhäst och kommentarerna Ni ger oss får oss verkligen inte att känna oss ”glowing”.
Visst är det supergulligt med en gravidkula och det är väldigt mycket glädje kring hela graviditeten utifrån, men den bittra sanningen är att det inte känns lika sockersött som det ser ut.
//T
Kommentera