Idag känner jag mig rikgtigt uppgiven, arg och besviken.
Idag gick jag in i vecka 38.
Jag har börjat sova sämre och sämre på nätterna. Det finns ingen position som känns skön att ligga på och när jag väl somnat så vaknar jag av att jag måste kissa eller att jag är hungrig...
Vi skulle till förlossningen idag och träffa Irma-teamet. Det är dom som har hand om dom som har förlossningsrädsla. Och jag har ju en otroligt stark rädsla inför förlossningen... Jag tog upp detta med min barnmorska när jag började gå till henne strax efter att jag fått reda på att jag var gravid. Men dom väntar till lite senare in i graviditeten att remitera till sjukhuset och det här Irma-teamet. Dock inte för sent utan man brukar få komma dit vid flera tillfällen innan det är dax och man brukar normalt sett få komma dit 2-3 veckor efter att BM skickat remissen...
Jag fick vänta i 7 veckor från det att min barnmorska remitterade mig dit. 7 VECKOR!!!
Idag åkte vi dit den tiden som jag hade fått inbokad till mig. Väl där så hittade inte receptionisten mig i systemet och jag blev ombedd att ringa på in till förlossningen och prata med dom som jobbar där. Vi ringde på och blev insläppta, dom tog mitt personnummer för att kolla upp vart jag skulle och vad som kunde ha blivit fel - Hon som jag skulle träffa var sjuk...
Det var ju så jäkla typiskt! Jag har knappt sovit något, jag var hungrig, jag hade fått vänta i 2 månader för att få komma dit och jag är i vecka 38 med bara ca 2 veckor kvar till BF! Jag blev så jäkla arg och besviken!
Här har jag suttit hemma och haft ångest så fort jag har tänkt på förlossningen. Med varje vecka som går och det närmar sig så blir den ångesten bara mer och mer intensiv. En av de sakerna jag har ångest för när det kommer till förlossnignen är att jag har så dålig tillit till sjuvården. Den blev inte bättre efter idag.
En jättesnäll barnmorska inne på förlossnignen försökte hjälpa oss men jag kände mig så uppgiven så det var svårt att ta emot hennes hjälp. Hon löste en ny tid till oss på Måndag nästa vecka. Alltså en dag innan jag går in i vecka 39! Hon frågade mig om det kändes okej, varpå jag svarade "Egentligen inte, men vad ska jag göra?". Jag är inte ens sugen på att komma dit längre.
Dom skulle finnas där som stöd, dom skulle se till att jag kände förtroende och så sabbade dom det.
Kommentera